HISTORIA

Björn Wennerberg: bas
Rolf Lindkvist: gitarr
Linus Torell: trummor
Staffan Öfwerman: Sång och keyboard
Johan Melbi: backing vox
Mattias Torell: gitarr och backing vox

Lasse Mertner: gitarr

 

Sedan har det hoppat in folk lite då och då och det var:
Johan Nilsson: gitarr

Tomas Vrethammar: bas-vikarie
Helene Anderby: kör
Sture Kaveus: gitarr

 

Det hela började 1978 med gitarristen Roffe Lindkvist och Björn Wennerberg på bas.

Roffe och Björn var kompisar sedan lekis och gick i sedan samma klass. Täbys kommunala musikskola och Björns storebror hade fått killarna intresserade av musik och Roffe och Hasse Lindgren hade nött gitarr sedan fjärde klass. Roffe hade bl a lärt sig det legendariska ackordet F#13, som sedermera blev namnet på Roffes sjukt roliga portastudio-låtar Hyperspace, m.fl.

Roffe och Björn spelade lite enkel blues tillsammans och sjöng som de alltid hade gjort. De sjöng t ex upp för musikfröken med den egna låten “Mojje mask”. En enerverande och enformig låt som de drev sina stackars klasskompisar till vansinne med.

Någon gång i sjuan blev det så elbas för Björns del. Brorsan spelade ju gitarr och var dessutom duktig på det så bas kändes fräscht och nytt. Björn hade hört lite jazzrock och började bli riktigt intresserad av basspel och då särskilt när man smällde och drog i strängarna så där fräckt… wood-slapping, eller vad det nu hette…

Roffe hade en elgitarr och Björn fick sin första bas, en Kent. Någon gång under vårterminen i åttonde klass fick de reda på att klasskompisen Linus Torell hade köpt trummor. Linus hängde på och snart hade de sitt första band som de döpte till Rabalder.

I slutet av vårterminen skulle klasskompisen Annika ha en klassfest och de skulle göra sin första spelning. Björn hade lånat brorsans Orange-högtalarare och hade en HH-förstärkare men basen lät verkligen inget vidare. Han spanade in en Fender Precision på Förstärkardoktorn (2.400:- beg) som han bara var tvungen att köpa. Lånade pengar av farsan och åkte in till stan en magisk dag i mitten av maj.

När de kom in i affären så visade Björn basen för sin pappa och han tyckte att den så sliten ut.

“Ja, men det gör inget!” svarade Björn. “Den låter jättebra!”

“Vad kostar en ny?” frågade pappsen.

“Över 3.000:- kronor!”

“Då köper vi en ny, tycker jag!” sade hans pappa.

Björn minns att han fick hänga med säljaren ut på lagret och där låg en hög med minst 10 sprillans nya Fender Precisionbasar. “Jag valde ut en benvit och vågade knappt provspela den inne i butiken då flera kunder börjat undra vad som var på gång. När pappa hostat upp 3 100:- för basen och jag tog tag i handtaget på etuiet så sade säljaren: Se till att öva ordentligt nu… så att du blir lika bra som din bas! Han sade det inte på ett sarkastiskt vis utan mer som om jag fick ett uppdrag där och då – Att lära mig att lira bas, riktigt bra!”

Sedan blev det spelning hos Annika med den nya basen och man körde de egna låtarna “Dagen”, “Döttö-döttö”, “Discon” och “Reggaen”.

Annikas lillebrorsa kommenterade redan efter soundcheck att “Det låter ju som på riktigt!”

Därefter fick man en spelning i skolans gymnastiksal och man lånade in Staffan Öfwerman som sångare. Man framförde då bara tre låtar (covers) och Elvis’ huspianist Per-Erik Hallin var ‘förband’.

Man utökade bandet med ytterligare två personer, Mattias Torell och Johan Melbi som gick under namnet The Erections och bandet var komplett och man gjorde några spelningar på ungdomsgårdar och klassfester runtom i Täby.

 

Staffan plockade namnet Stilmord från en skiva med busringaren Kalle Sändare (från albumet Talmannen) där han nämner en påhittad figur som heter Armand Stilmord. Namnet kändes bra. Stilmord ville inte hamna i något specifikt fack utan spelade musik i olika genrer som man helt enkelt tyckte kändes bra och kul att spela, så det var en blandning av bl a pop, ska, reggae och rock i de olika låtarna.

 

Stilmord fick sedan, tack vare musikern Lasse Westman (som några år senare spelade i Vikingarna, men tråkigt nog inte längre lever) chansen att spela in några demoinspelningar i en riktigt studio (Polyvox på Roslagsgatan i Stockholm). Lasse spenderade många, många timmar med bandet i studion för enbart en demo och bandet fick mycket studiorutin med ett bra resultat. Man gjorde en genomarbetad inspelning av låten “Det spelar ingen Roll (Rock’n’Roll)” som tråkigt nog aldrig släpptes på skiva i denna genomarbetade version.

Det skrevs låtar på löpande band och det blev fler och fler spelningar i skolor och talangjakter här och där och till slut blev bandet “upptäckt” av Jonas Warnerbring, som då var talangscout för skivbolaget Polar (“ABBAs skivbolag”). Detta var under en deltävling för Rock-SM 1981 på klubben Underground i Stockholm, vid Sergels Torg.

 

Det blev en första singel 1982 med en ny, lite stökigare version av “Det spelar ingen roll (Rock ‘n’ Roll)” och “Kärleken är blind” som baksida (men singeln släpptes som en singel med två A-sidor).

Låten hade turen att klippas in som signaturmelodi i det populära radioprogrammet Eldorado i P3 och anledningen var nog att en Stilmord-fan i Täby spelade singeln hemma i flickrummet och hennes pappa (Janeric Sundquist), som var en av programledarna i programmet, gillade singeln.

Omslaget till första singeln och bandets logotype var lite punkigt enligt folk och därför har många trott att Stilmord var ett punkband, vilket var ganska fel. Det var ju nog mer svensk popmusik med refränger som fastnade. Och med en väldigt trogen publik som följde bandet.

 

Bandet fick sedan lite spelningar utanför Täby och det blev t.o.m. spelning någon folkpark, ishall, rockklubb, m.m.

När bandet spelade i folkparken, Östdals hage i Katrineholm 1983 så kom bandet dit i turnébussen under eftermiddagen för att ställa upp instrumenten och göra soundcheck. Bandet åkte sedan in till stan för att äta middag innan det var dags att åka tillbaka till parken för kvällens spelning. När man närmade sig parken var det väldigt mycket folk på väg mot parken och några klättrade upp på bussen och sjöng refrängen till “Det spelar ingen roll (Rock’n’roll)” och då gick det upp för bandet att man verkligen hade en låt som folk utanför Täby kände till och den spelningen blev riktigt, riktigt kul.

 

Bandet släppte två singlar på skivbolaget Polar och inför nästa singel bytte bandet skivbolag och även bandnamn och man tog då tillbaka det gamla namnet Rabalder. Därefter blev det mindre och mindre pop och bandet slutade efter något år och medlemmarna gick åt olika håll.

 

2021 tog Staffan kontakt med Universal Music som nu äger alla inspelningarna som bandet släppte. Christer Mellström på skivbolaget svarade Staffan att låtarna finns digitaliserade och att de gärna släpper låtarna på Spotify. Staffan fick lyssna på låtarna som hade digitaliserats och hittade några små felaktigheter som behövde justeras. Staffan åkte till mastringsstudion och man gjorde några mindre ljudjusteringar och det gjordes nya mastringar av Henke Jonsson och efter att allt kändes rätt så släpptes låtarna. Allt gick väldigt fort. Efter den första kontakten med Universal tog det bara 16 dagar innan låtarna fanns uppe på Spotify!